När luften gått ur

Många elever upptäcker först på högstadiet eller tidigt på gymnasiet att de har egenskaper som försvårar vägen mot en meningsfull och framgångsrik framtid. Hur hittar man då en väg framåt?

Vad är en funktionsnedsättning, och vad är bara naturliga skillnader i vilka förmågor och begränsingar vi ärvt?

Hur kommer det sig att en ung människa till synes kan fungera helt normalt upp till en ålder av någonstans mellan 13 och 18 år innan man upptäcker att man har en ”funktionsnedsättning”?

Ohälsa – från ”ingenstans”

Varken ungdomen eller föräldrarna kanske ens har sett minsta tecken på något sådant. Eller tecken kan ha funnits, men inte tillräckligt tydligt för att lägga pusslet förrän i efterhand.

Men plötsligt fungerar ”ingenting” och det psykiska måendet faller till botten. Ungdomen kanske drabbas av panikångest, generaliserad ångest eller annan typ av psykisk eller psykosomatisk ohälsa.

Funktionsnedsättningar kan vara väldigt konkreta. Man kan ha en synnedsättning, ett skadat knä, muskelsvaghet i en hand eller andra svårigheter som är lätta att förstå och förklara.

Men  funktionsnedsättningar när det kommer till psykiatriska diagnoser inom det neuropsykiatriska området handlar inte enbart om medfödda förmågor. Väldigt ofta handlar det lika mycket om att omgivningens krav och förväntningar är för höga.

Kraven som ställs på barn och ungdomar, och naturligtvis även vuxna, är betydligt högre än de var förr i tiden, och dessutom ställs allt oftare samma krav på alla. Borta är det lilla samhällets förmåga att suga upp individer som fungerade annorlunda.

Vi förväntas alla klara vissa saker, och ju högre upp eleverna kommer i årskurserna, desto högre blir dessa krav.

När kraven växt över förmågan

I slutet av grundskolan förväntas alla fatta livsavgörande val om inriktning. Vad vill man bli? Kanske har man teoretiska intressen, kanske praktiska. Eller både och. Men valen styrs ofta av drömmar, egna och andras, förväntningar baserat på studieresultat och vad man själv tror om framtiden och vilka yrken som kommer att efterfrågas.

Men för många ungdomar sker det något i den här åldern. I brytningen mellan egna drömmar, egna förmågor, yttre krav och med osäkerhet för framtiden.

Plötsligt exploderar kanske ångest. Det som tidigare upplevts som blygsel fördjupas och blir stora svårigheter att alls prata med andra människor.

Märkligt nog är det inte alls ovanligt att unga människor får en autismdiagnos i den här åldern. Symtom har funnits tidigare, men det är först när kraven ökar som det blir ett verkligt problem.

Hantera brustna drömmar

Kanske klarar man alldeles utmärkt alla teoretiska moment, men är oförmögen att skruva i en skruv. Eller tvärtom. Med en liknelse skulle man kunna säga att det är som att man håller på att lära sig att spela piano men upptäcker att man helt enkelt inte klarar av att trycka på vissa tangenter. Kroppen vägrar. Och vad gör man då med sina drömmar om att bli konsertpianist? Hur ska man kunna bli ingenjör som man drömt om när man inte klarar att möta människor man inte känner och föra ett samtal med dem?

Här på RTAS möter vi dagligen den här typen av begränsningar och svårigheter. Eftersom det är i skolan som det ofta identifieras att det finns en svårighet så är det via dem som många ungdomar med svårigheter kommer hit.

Först måste man förstå problemet

Så vad gör vi då? Vårt mål är att tillsammans med ungdomen lägga ett pussel. Vad fungerar, och vad gör det inte? Vad är det som skapar hindren?

Ibland kan det vara vissa moment som är svåra. Ibland är det kraven kopplade till momenten som är hindren. Ibland kan det vara omgivningen runt individen när momenten ska utföras som är utmaningen.

Under en APL här hos oss kan vi tillsammans med skolan försöka ringa in vilka arbetsmoment som fungerar bättre och på så sätt staka ut en väg både till bättre mående och till en framtid där man kan bygga på den funktion som finns, medan man utmanar och kämpar vidare med att utveckla andra förmågor och funktioner.

Föräldrarnas medverkan viktig

För att det ska fungera så bra som möjligt är det viktigt att ha med föräldrarna i detta arbete om möjligt. För en dimension som vi måste få en förståelse för är ungdomens totala tillgängliga energi och hur olika saker påverkar måendet.

Det gagnar varken ungdomen, skolan eller samhället i stort om man lockar fram och utvecklar en förmåga baserat på vilja och lust om det samtidigt dränerar energi så att andra saker slutar fungera.

Om man klarar att göra fler timmars arbete men inte längre orkar ha en fritid, eller klarar att ta hand om sig själv och sin bostad – vad har man då egentligen åstadkommit?

Vi strävar efter att upptäcka var gränserna finns just idag. Över tid kan energinivåer och förmågor utvecklas, särskilt om man som individ får vara verksam i miljöer där sådan utveckling får ta den tid det tar.

Men för den enskilde handlar välmåendet just nu om att upptäcka vad man klarar just nu. Och att få känna glädje över det. Alla har rätt att få vara stolta över sin prestation även fast ens egen maxnivå inte är lika hög som många andras. Vi måste värdera allas insats efter ansträngningen – inte enbart efter slutresultatet.